Massmördaren på Mälaren

Bispberg har också blivit känt för ett av de värsta dåden i svenska kriminalhistoria,
"Massmordet ombord på ångaren Prins Carl".
Mördaren Johan Filip Nordlund föddes 1875 och växte upp i Bispberg.
Läs den spännande historien här.

Johan Filip Nordlund (även kallad Mälarmördaren, Svarte-Filip och "Mordlund") var pojken som inte fick leka med andra barn och som betedde sig konstigt i skolan. Det sägs att hans enda mål i livet var att bli rik och få makt. Kanske var det därför han dödade fem personer och skadade flera på ångaren prins Carl den 17 maj år 1900.
Filip Nordlund föddes i Övre Stubbersbo den 22 mars 1875 av pigan Anna-Lisa Friz Jansdotter och var en så kallad "oäkting", det vill säga utomäktenskaplig. Fadern var Carl Johan Nordlund. 

Nordlund hade en äldre dövstum bror vid namn Joel och två yngre vid namn Erik och Rikard. 1881 skall familjen ha flyttat till Falun där Nordlund gjorde sin skolgång, som endast blev fyra år. Han skall dock ha varit av orolig natur och rymt hemifrån redan innan han var färdig med skolan och drivit runt i Dalarna tillsammans med en föräldralös skolkamrat en period 1886. Efter ett tag återvände han till Falun och bodde en kort tid hos föräldrarna innan han återigen gav sig iväg 1887. Eftersom Nordlund var storväxt så kunde han, trots sin ringa ålder få anställning. Han var under en period anställd som sågverksarbetare i Korsnäs, och det var, enligt egen uppgift, ett av de enda hederliga arbeten han haft i hela sitt liv. Arbetet skall han ha lyckats behålla i ett och halvt år innan han fick sparken på grund av en förfalskad räkning. Hans föräldrar hade vid denna tid flyttat till Gävle och Nordlund tog sig också dit i efterhand.

Det var nu hans liv som fängelskund började. 1891 dömdes Nordlund för första resan stöld till tre års fängelse som han avtjänade på länsfängelset i Malmö. Redan tidigare skall han ha fått avtjäna fyra månader för kreatursstöld av häradsrätten i Ljusdal. 1895 dömdes han för diverse brott till tre års frihetsberövande och tre års förlust av medborgerligt förtroende. I början av 1896 fördes han till Långholmen där han skrevs in som straffånge nummer två. På Långholmen satt Nordlund i drygt fyra år och enligt honom själv var det där som planerna för framtiden började ta form.

Den sista fängelsedomen frigavs han ifrån 20 april år 1900. Tre veckor efter sin frigivning skall han ha återvänt till Gävle med hjälp av sin yngre bror som bodde i Stockholm och hade ett mer ordnat liv. Efter försök att få någon form av jobb i hemstaden skall han ha bestämt sig för att i fortsättningen leva på rån och plundring.

Mälarbåten Prins Carl
Den 17 maj år 1900 begår Nordlund ett av de värsta dåden i svensk kriminalhistoria, Massmordet ombord på ångaren Prins Carl. Han hade kvällen innan stigit på båten i Arboga och löst en biljett till Stockholm. Hans bagage bestod av kniv, pistol och ett antal hänglås, med vilka han ämnade låsa båtens maskinrum. Enligt den plan som skildras i boken "Mälarmördaren – historien om ett brott" så hade han för avsikt att råna så många som möjligt på båten och få med sig skeppskassan, varefter han skulle sätta eld på båten för att dölja sitt brott. Planen lyckades han emellertid inte genomföra, delvis på grund av att några på båten förmådde dra till sig uppmärksamhet från en annan mälarbåt, Köping.
Facit av hans handlingar blev ändå omfattande: fyra döda (en femte avled efter en vecka på sjukhus), nio skadade (varav åtta överlevde) och en sönderslagen båt. Bytet blev 854 kronor (han fick inte tag i skeppskassan).

Polisjakten
När ångaren Köping närmade sig Prins Carl flydde Nordlund i livbåten, och lyckade obemärkt ro i land. Han skall ha köpt nya kläder i Eskilstuna och med en hårsmån klarat sig från att bli gripen av polisen där. Han hade ursprungligen planerat att ta sig till Köpenhamn via Göteborg. Han kom dock aldrig längre än till Skogstorps järnvägsstation där han greps av tre poliser. Vid gripandet skall Nordlund ha yttrat fraser som "Detta var min hämnd på mänskligheten" och "Tur för er att jag inte kom med tåget, för då hade många fler dött".

Efterspelet
Den 18 maj författade Nordlund ett brev när han satt i häktet i Eskilstuna. Han riktade det till sina två bröder (Joel och Rikard) och föräldrar där han deklarerade att det var han som utfört dådet som de läst om i tidningarna. I brevet skrev han att han hade behov av att lätta sitt hjärta för någon och att de inte skulle sörja att han med största sannolikhet skulle dömas till döden. Han avslutade brevet med att han välkomnade döden och ett slut på utanförskapet samt att han önskade sina bröder all välgång i livet.

Redan efter morden ombord på båten hade Nordlund förstått att om han greps skulle han inte kunna undgå en dödsdom. Mot denna bakgrund kan hans agerande som fånge te sig märkligt – under rättegångarna visar han ingen ånger utan uttrycker istället besvikelse över att han inte lyckats döda dem han sårade. I ett misslyckat flyktförsök högg han två vakter med en slipad hasp - han förklarade händelsen med att han inte hade något att förlora - och fick därmed sin dom utökad med ytterligare två mordförsök. I flera källor beskrivs han som en våldsam fånge och det sägs till och med att fångvaktarna var lättade av att slippa en så besvärlig fånge efter avrättningen.

Avrättningen
Nordlund hade möjligheten att ansöka om nåd, men utnyttjade aldrig denna. Däremot skrev han ett brev till rätten om att han ansåg att han hade blivit felaktigt dömd för rån av personer han aldrig försökt råna. Högsta Domstolen meddelade i sitt utslag den 13 november 1900 att detta var utan avseende och att hovrättens dom var lagligen grundad. I väntan på avrättningen skall han ha besökts av både sin mor och pastor August Hylander, som var fängelsepräst på Långholmen, flera gånger. Enligt Karl Linges biografi över missionären Carl Andersson i Vaxholm skall även denne besökt Nordlund i fängelset. Det sista brevet till sin familj skrev han den 5 december, där han berättar att han sökt herrens förlåtelse för sina synder, därefter upphör kontakten med föräldrarna.
Nordlund avrättades den 10 december på Västerås länsfängelse genom handbila. Skarprättare var A. G. Dalman som utförde sin näst sista och femte avrättning. Enligt boken Mälarmördaren är Nordlunds sista ord; "Gud vare mig syndare nådig och trygg i min Jesu armar". Då hans familj, och efterlevande, tog emot kroppen kom Nordlund att till skillnad från många andra avrättade fångar att begravas på en kyrkogård i Västerås, och i vigd jord. Detta hade blivit lagligt först under 1860-talet och även efter detta var det ovanligt att så blev fallet.

Mördaren Nordlund från Bispberg gick till historien i form av så kallat skillingtryck vars text talade om den blodiga händelsen:

"Den förste var kaptenen, för bovens dolk han föll.
det hördes ingen mänska, hans plånbok han behöll,
och åttahundra kronor det i kassan fanns.
Så var det första kapet, och det togs med glans."
Vidare i sångtexten förvanskas Nordlunds ursprung:
"Vid Säters dal, i den lilla stad,
där stod min vagga, där mor min bad"

Källor: Sätersmeden 1999, Dalarnas Tidningar och Wikipedia
Läs mer:
http://www.dt.se/nyheter/article70447.ece
http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Filip_Nordlund